Om boken: år / Hon trodde att hon hade satt sin fot på berömmelsens väg. Lola Mötet med Dresden Halifax borde alltid bara ha förblivit i mina drömmar. Men drömmar ska vara söta, ömtåliga varelser som tar dig långt, långt bort. Monster har inte starka armar, de har ingen extremt spännande röst, vars kraft slet mig isär från insidan, precis på plats. Och kanske mitt hjärta också... Att bli gitarrist i Four and a Half Headstones var min ultimata dröm. Men tyvärr gjorde sångaren i gruppen allt för att förstöra allt jag hade. Han trodde att hon var lösningen på alla hans problem. Dresden Lola, för fan, Cooper. Hon är en utmärkt gitarrist, hennes fingrar kunde skapa en vacker låt ur ingenting som berör själens djupaste strängar. Det var meningen att hon skulle rädda min grupp så att vi kunde ta oss igenom prövningarna på den här turnén oskadda... Men jag ville bara slita sönder HENNE. Ingen får få mig att känna så. När jag väl tittade på henne och kände lukten av henne insåg jag direkt att hon borde tillhöra mig. Han gjorde något mot mig som fick min hud att krypa av rädsla. Hon fick mig att vilja slå in henne i väggen och lyssna på hennes vädjanden: passionerad eller av rädsla - det spelade ingen roll för mig. Jag är ett monster... Och jag brydde mig inte om allt detta.